En dag närmare

Ännu en ny vecka, en dag mindre kvar till våra mål. Min längtan är så enormt stor tills jag kan skippa allt det här tänkandet på mat och förbränning fram och tillbaka. Jag vill också kunna vara spontan, kunna äta på en restaurang utan att behöva veta om det innan, kunna äta för att jag är sugen på det, kunna träna som jag vill! Till friheten. Men när vet jag att jag är frisk?  Den frågan har jag ställt till mig själv många gånger och har fortfarande inte hittat något svår. Jag tror inte att jag kommer vara 100 % frisk från anorexin någon gång, men jag kommer kunna bli 99 % frisk. När den där 1 % vill komma och förstöra för mig så är jag stark nog att strunta i den och veta att jag är grym! När den dagen kommer, fy vad bra det kommer att kännas. När jag vet att jag kan stå emot och stå på egna ben. Göra egna val och leva livet fullt ut. Jag kämpar och ger aldrig upp, återhämtning är värt det! Det ända som anorexin har gett mig är styrka, men det har tagit så mycket annat ifrån mig. Men snart har jag tagit kontroll över mitt eget liv igen och har hittat balansen.
Ibland känns det som att jag aldrig kommer att komma ur det här och bara vill sova. Vakna upp och inse att det här senaste året bara har varit en dröm och att allting är som vanligt. Men jag vet att det inte kommer hända och jag ger inte upp för det! Aldrig att jag kommer ge upp, jag har kommit för långt för att släppa det här nu. Jag är så nära målet. Bara en liten bit kvar sen är jag KLAR. Klar med matschema, klar med BUP, klar med allt tänkande som inte är friskt. Jag vill bara kunna vara mig själv, jag känner att jag inte kan vara mig själv till fullo än. Men jag vet att den dagen är nära med stöd från fina människor.

Den dagen då jag kan riva matschemat i små bitar, den dagen kommer jag vara så lycklig. Kommer att känna tyngden försvinna från axlarna och bröstet. Jag kommer ha världens största leende på läpparna. Det är det jag kämpar för. Jag har kommit för långt nu för att ge upp. Jag har kommit så långt på den här korta tiden. Jag förstår inte riktigt att jag låg där inne på avdelning 40 i februari och nu i september tränar, går i skolan och har ett socialt liv igen. När jag tittar tillbaka så inser jag hur bra jag är, hur sjukt stark jag är mentalt. Hur grymma människor som har orkat stötta mig genom det här är. Hur bäst vi är tillsammans. Hur bäst just Du är.
Nu ska jag spendera ännu en kväll i hallen med gymnastik, den är då jag mår som bäst. Känslan att komma hem och veta att man har gjort det man älskar och har gett någonting till människor. Puss

large
Detta är sant till 100 %. Om det inte är okej, så är det inte slutet. Se framför dig hur det ser ut när du klarar ditt mål, den känslan är oslagbar.

Maja

Höstmåndag

En härlig måndag. September månads sista dag där lövens gröna färg ännu hägrar men så sakteliga övergår i eldigt, varmt orange. Vackert. Dimman som visar sig utanför fönstret tidig morgon ger upphov till mysig frukoststund med tända ljus, lugn musik och tid för tanke. Tid att börja dagen med harmoni och ro. Jag ställer klockan lite tidigare än nödvändigt för att hinna sitta ner, hinna lyssna på en låt till med Winnerbäck, läsa ett kapitel i en bok eller dricka kaffet utan att bränna tungan för att tiden är knapp.
En bra start på dagen ger mig en fortsatt skön känsla hela dagen. Att kunna känna, uppleva andetagen på den korta promenaden (hoppsessionen) till bussen, känna den kalla, råa höstluften fylla mina lungor och ge mig energi. Energi att behålla fokus i skolan trots fyra timmars träning på katetersättning utan en enda droppe kaffe. När frustrationen över att smutsa ner något som skulle behållas sterilt för femte gången blev i det närmaste ohanterlig tänkte jag på min morgon, och tvingade mig själv att minnas att jag ju hade kraft, styrka och energi att behålla lugnet, börja om och till slut lyckas. Och det gjorde jag. Kaffe har nog sällan smakat så gott som när jag kom hem idag, anledningen till utebliven påfyllning av koffein är avsaknad av kaffeautomat på vår träningsavdelning Clinicum och den två minuter långa promenaden är svår att motivera sig till att ta när gruppen är i full färd med att diskutera olika metoder att sätta kateter. Det är verkligen fantastiskt att dela nördigheten med andra ibland. Trots koffeinabstinens.

gfhjklö
I
morogn inleder vi en ny månad, oktober. Nu är det definitivt höst.
Ska värma mig med en kopp te och några timmars vacker gymnastik.

En vecka kvar. Can’t wait.

Olivia

8 gymnastiktimmar senare..

..sitter jag i soffan, häver i mig gifter och kemikalier i en förtjusande blandning i form av pepsi max. Det smakar gott, smeker insidan av strupen och smakar precis sådär fantastiskt som bara just den här blandningen av kemikalier gör. Inte naturligt någonstans, och inte heller bryr jag mig. Inte nu, inte här, inte idag. Min förkärlek till denna förgiftande dryck är inget jag är särskilt stolt över, men ibland, någon gång då och då tillåter jag mig själv att njuta av den. Ikväll är en sådan kväll.
Efter en fantastisk träningsdag i Katrineholm och ytterligare några timmar gymnastikträning i vår egen hall i Borensberg är jag mör i såväl kropp som knopp. Jag är nöjd med dagen, alla mina tjejer har kört någon ny övning eller kört något de tidigare kunde mycket bättre! Mina lagkamrater presterar och levererar som alltid, tyvärr kunde jag inte ta del av deras träning så mycket då min uppmärksamhet riktats mot mina trupp-två gymnaster, men jag anade dubbelskruvar, dubbelsaltos, dubbelvolter och annat fantastiskt. Som jag längtar till den dagen då jag är en del av det praktiska utövandet, som jag längtar till den dagen då jag står där, klädd i tävlingsdräkt med adrenalinet pumpandes runt i mina ådror redo att tävla för första gången på tre år.

IMG_1473

 

IMG_1477
Några av mina fina lagkamrater i bussen på väg till Katrineholm. Ni är UNDERBARA!

Olivia

Gymnastikhelg,

Den här helgen fylls med gymnastik från fredag eftermiddag till söndag kväll, underbart. Idag har trupp 3 tränat fristående inför tävlingen om två veckor och ingen, ingen kunde vara bättre än dem. Målet är att knipa medalj på Truppcupen och det klarar vi, det är vi övertygade om. Allt vi vill kan vi göra.

Imorgon väntar många härliga timmar gymnastik i Katrineholms specialinredda hall för truppgymnastik. Trupp två och tre åker tillsammans och förhoppningsvis åker vi därifrån med trötta ben och förhoppningsvis nya, svårare övningar i vår övningsbank.

wjketn

Och vi fortsätter drömma. Upphör aldrig att drömma om att Olivia en dag kommer få följa med och kunna köra för att hon vill, för att hon kan, för att hon får. Sluta aldrig hoppas.

Olivia & Maja

 

Den bästa posten,

Den bästa dagen är den, den dagen då jag i flera dagar spänt väntat på posten då jag vet att paket från adlibris är på väg hem till mig, och genom att snabbt kika in i postfacket ser att paketet ligger där. Känslan jag fylls av är upprymdhet och likt ett barn på julafton hoppar jag (nåja, i alla fall snart) uppför de fem trapporna till mitt hem för att så snabbt som möjligt få öppna paketet. Paketet som jag mycket väl vet vad det innehåller, trots detta är jag fylld av en nyfikenhet som får mig att fullkomligt slita upp paketet får att få hålla i dess innehåll med mina händer. Böcker. Min flykt från verkligheten, mitt sätt att för en stund få uppleva en annan värld, en annan tid, en annan verklighet. Att läsa, den bästa avkopplingen för mig och i min väska ligger alltid en bok redo att läsas, för man vet aldrig när det kan komma till pass. Jag läser innan jag somnar, jag läser om kvällarna när jag behöver, jag läser på bussen, jag läser på tåget, jag läser när jag väntar på bussen eller när jag är för trött för att göra något annat. Eller när jag behöver, när jag behöver uppleva något annat än här, nu.
Att läsa är för mig läkande och ibland tröstande, känslan av att vara uppslukad författarens magiska ord, skapade av ibland fantasi ibland verklighet är inget annat än fantastiskt. Det är att resa utan att förflytta sig en enda fysisk millimeter, det är att pausa nuet och återkomma först när pärmarna slår igen, redo för att när som helst öppnas igen.
IMG_1466

Olivia

Farmakologiexaminationen

Vi examinerades på farmakologiblocket igår, och numera är en av totalt fyra tentor i termin två avklarad. Examinationen var individuell och uppdelad i två olika delar, dels en skriftlig där en rapport skrevs och ett avslutande seminarium där rapporten och en eventuell fördjupning skulle presenteras.
Inför examinationen fick vi studenter varsin beredningsform av ett läkemedel och skulle utifrån denna välja ut ett relevant läkemedel som finns i den aktuella beredningsformen. Min examination handlade om flytande Panodil och jag är själv nöjd med min insats, såväl skriftlig som muntlig. Mitt intresse för farmakologi är stort och jag hade inga problem med att ägna mycket tid åt att genomföra allt som krävdes, förmodligen som en följd av att jag är nördig när jag väl hittar något som jag tycker är spännande och då har svårt att slita mig från det!
Den skriftliga rapporten skulle beröra en hel del olika processer och begrepp, mest om hur läkemedlet fungerar och interagerar med de olika organen i kroppen. Inför det muntliga seminariet skulle vi förbereda relevanta frågor till de andra gruppmedlemmarnas examinationer samt vara beredda på att svara på frågor kring den egna examinationen.
Det här är en annorlunda examinationsform som jag aldrig stött på tidigare men som jag tycker fungerat mycket bra, genom att bearbeta kunskap och fakta både muntligt och skriftligt är det enklare att få en bred förståelse för ämnet och kunna lita på att kunskapen länge kommer finnas kvar.
Jag hoppas min insats är tillräcklig för ett godkänt betyg, om inte så rasar inte världen för det. Jag kan alltid ta nya tag och det finns alltid möjligheter att lösa problem eller hinder som kommer upp. Alltid. Tro aldrig något annat!

fgdfsfwe

Olivia

En ledig fredag,

Idag har jag en ledig dag, en dag där allt går lite långsammare än andra dagar just för att inga måsten finns. Jag tvättar, bäddar rent i sängen, städar lägenheten, pluggar inför nästa veckas basgrupp och mellan varven sväljer jag en klunk kaffe. Jag ringer samtal, skriver mail och gör sådant som inte hinns annars. Jag räknar ner, tio dagar kvar till friheten själv idag. Jag har funderat ut hur jag vill fira att jag blir av med min specialsko, och det vill jag göra bland annat genom att ta min första riktiga höstpromenad runt Svarthäll med Maja. Det kommer gå långsamt, förmodligen göra ont och ta lång tid men jag vet att jag kommer runt. Det får ta den tid det tar, göra hur ont det vill och vräka ner regn om det är så, jag ska få en höstpromenad utan kryckor eller haltande som jag så länge längtat efter. Jag behöver det.
Idag njuter jag, njuter av att ha tid att handla, gå till apoteket, tvätta upp all tvätt. Av vetskapen om att jag ikväll får lägga mig i en renbäddad säng, av att när jag vaknar imorgon är det endast ett enkelsiffrigt antal dagar till jag blir av med skon. Av att ha examinationen bakom mig, av att ha hela helgen framför mig. Av att mer eller mindre hela helgen är fylld av underbar gymnastik. Av att vara ledig idag och att kunna göra precis vad jag vill, och känner för.
tumblr_mck4s2iz3i1qg6qmso1_500

Olivia

Känslan efteråt,

Idag passerades en milstolpe, jag är numera ett steg, en examination närmre mitt mål. Idag hölls det avslutande seminariet i vår examination i farmakologi och som alltid när det gäller tentor så är det som att en stor tyngd lyfts från axlarna när det är över, när jag gjort mitt bästa, när jag pumpat ut all kunskap som bara är möjligt på femton minuter och en rapport på 1200 ord. När inget mer finns att göra, när bedömningen ligger i tentatorns händer och vi studenter får i fjorton dagar leva  i ovisshet om resultatet. Då kommer tröttheten, likt en euforisk duracellkanin har jag hoppat runt från plats till plats de senaste dagarna och inte känt den minsta uns av trötthet och nu är det som att tröttheten kommer över mig. Tiden, verkligheten kommer ikapp och får mig att känna efter hur det faktiskt är. Fokus hamnar på nuet, här och jag inser nu att jag nog fortfarande är förkyld och framför allt väldigt trött. Sådant mitt undermedvetna hjälpt mig att tränga bort till förmån för stress, ångest och press de senaste dagarna kommer fram och ur det en matthet som knappt går att beskriva med ord.
Det bästa receptet mot trötthet är sömn och det tänker jag ge min kropp, mig själv.

Kvällens timmar susade iväg likt en långtradare på E4 och klockan åtta var jag fortfarande som fastklistrad i hallen trots att jag sagt till mig själv att vara hemma senast klockan sju. Mina älskade gymnastikvänner körde bland de bästa träningarna någonsin och jag hade bara inte mage att gå därifrån. Gymnastiken de bjöd på var en fröjd för ögonen och att se deras utveckling och framsteg är läkande, helande för mig. Det ger mig energi, kraft att fortsätta kämpa. Ögonen tåras när jag tänker på er, Maria, Tilda, Mikaela, Josefine, Louise, Olivia, Frida, Anton, Jonas och Maja. Ni är kämpar, allihopa är ni mina hjältar och utan er skulle jag aldrig ha kraft att kämpa för den lilla chans som finns att jag faktiskt kommer kunna träna igen. Trots det gör ni det värt att kämpa, att hoppas och att tro på att min dröm, mitt mål en dag ska bli verklighet.

tumblr_mo33e1GY3V1qz4d4bo1_500

Den bästa medicinen mot trötthet är sömn och det tänker jag minsann ge min kropp, mig själv inatt. För det är jag värd, inte för att jag gjort en tenta idag eller presterat på något annat vis. Utan för att jag är jag och för att jag behöver det. Det är Du också.

Var rädd om Dig, det finns bara en som Du.

Kram,
Olivia

Drömmen om Alice

Med bara 6 dagar till albumsläpp så delar Melissa med sig av en till låt från hennes nya album, en icke-studioversion av ”Drömmen om Alice”. Den är utan tvekan fantastisk, jag lyssnar om och om igen, och för varje gång hör jag nya fraser som sätter ord på det som ibland känns men som inte går att uttrycka i ord. ”Om man blundar ser man sanningen.”

YouTube Preview Image

Olivia

Min mamma

Igår kväll kom min älskade mamma hem från en vecka i Kina igen, så nu längtar jag efter att få åka dit och krama om henne. Hon är den person som jag verkligen älskar mest av allt, hon är världens bästa mamma. Jag förstår inte hur hon kan stå ut med mig, speciellt inte när jag får mina ångest- och aggressionsattacker. Hon är så stark, Eva-Lena Lisbeth Frick. Jag älskar dig. Det är dig jag kan berätta allt för, och känna att jag får den hjälp som är bäst. Det är du som har gett mig liv, tack! Tack för att du är du, min mamma.
Du är den som ger mig det jag behöver, som alltid finns där och stöttar mig i alla mina val. Jag skulle inte klara mina dagar utan att veta att jag alltid kan få kontakt med dig. Dina sms som du skickar till mig ibland, de betyder mycket mer än vad du tror. Och även fast vi har våra stunder när vi är arga på varandra (det har alla) så är det som bort blåst efter någon timme. Det är så skönt att veta att det alltid blir som vanligt igen efter ett bråk, när jag har fått tänka igenom vad det handlade om.
Jag vill vara den bästa dottern för dig, ibland lyckas jag kanske och ibland lyckas jag verkligen inte. Men jag kommer alltid försöka göra dig stolt och göra allt för dig. För jag finns också där för dig när du behöver stöttning eller vad det än kan vara. Alltid, varje sekund på alla dygn. Jag önskar jag kunde göra 1 % för dig av vad du gör för mig, men det går inte. Du gör verkligen så mycket för mig, jag älskar dig. Min bästa och älskade mamma. Min ena hjälte, min ena ängel.

20130926-074342.jpg
Fick ett sms av min syster som skrev att mamma har köpt detta åt mig, tack mamma! Du är verkligen världens bästa ❤️

Maja