En onsdag till historien,

Onsdag innebär att från det ögonblick ögonen öppnas så finns där en konstant nedräkning. En nedräkning mot kvällen då jag vet att jag har en stund av lycka att se fram emot.
Veckans onsdagsmys innefattade en timmes rask promenad i höstmörkret, te, blåbärssorbet och ett nytt avsnitt av grey’s anatomy. Vi har nu lämnat soffan bakom oss, lämnat den till svunnen tid och bäddar nu upp med täcken, kuddar, filt och sköna kläder i min säng istället.
Sådant vi uppjagade studenter behöver. Sådant vi behöver i just de lägena vi är beredda att säga något i stil med ”jag hinner inte för jag har tenta och behöver plugga”, just då är det sådana här kvällar som behövs som allra mest. Låta hjärnan vila, gå ner i varv, kunna smälta intryck från dagens tio timmar av praktiskt övande på skolans övningscentrum och låta det sjunka längre, längre in för att ta mig mot ett godkänt betyg på nästa veckas tenta. Jag vet att ett led i att få godkänt och lära mig mesta möjliga är att mellan studier planera in det här som får mig att släppa stressen, pressen och kraven. Träning, myskvällar, promenader, vila och gymnastik. Genom detta kommer jag ta mig framåt. Alltid lite längre framåt.

dklmvklsdmkskmkl

Godnatt vänner,
Olivia

Yogatisdag

Tisdag innebär dels veckans andra dag och nuförtiden också yoga med Susanna på actic. Ett ljuvligt pass där svetten rinner och musklerna under förhållandevis lugna men ack så genomtänkta former får jobba, den yttre tillvaron stannar utanför salen och där inne, på mattan finns nuet, spänningarna i låren, sträckningen i höften, avslappningen i nacken, och den raka eftersträvansvärda hållningen. En paus, flykt från paniken som numera råder på clinicum inför nästa veckas praktiska examination. En flykt från väntan på röntgentid, en tid där ett avslitet ledband i foten för en stund glöms bort. En tid, en stund för bara mig.
En stund så fantastisk, att jag inte kan låta bli att åka in extra tidigt imorgon onsdag och starta dagen med en timmes yoga.
Yoga gör mig stark, i såväl kropp som psyke, yoga gör mig lugn genom att låta den riktiga andningsmuskulaturen hitta tillbaka till ett lugnt, avslappnat läge. Yoga får mig att orka det där som jag inte orkar genom att för en stund glömma det, avskärma mig från det när passet börjar för att öppna upp igen, möta världen som för en stund levt utan mig vid passets slut.
Den här årstiden är det förvisso fantastiskt att ta friska höstpromenader men inte ens regnställ och ett öppet sinne kan få ut mig när stormen Simone hänsynslöst slår till och kyler ned oss ända in i märgen. Då njuter jag av att med gott samvete gå in på gymmet, köra ett härligt pass med inspirerande instruktör eller en stund själv i gymmet.
yoggaaaa
Love your body, it can do amazing things.

Godnatt,
Olivia

 

Älska eller hata

För några dagar sedan läste jag ett inlägg på Ida Wargs blogg och läste frågan ”Tränar ni för att ni älskar eller hatar er själva?”. När jag började läsa kommentarerna så kom olika tankar upp i huvudet, både bra och dåliga. Det var många som skrev att de tränade för att de älskade sig själva och ville må bra. Men det fanns också några som skrev att de tränade för att de hatade sig själva. Jag känner igen mig så väl i deras hattänkande mot sig själv, jag gjorde det också i början. Men varför tränar jag?
Jag tränar för att jag får, för att jag har möjligheten. Jag skulle gärna vilja träna mer men just nu är jag glad att jag ens får röra på mig. Den tiden då jag bara låg hemma och inte fick göra ett dugg, då började jag uppskatta att jag tidigare fick röra på mig och det blev ett av mina stora mål. Just nu tränar jag för att jag älskar mig själv, för att jag tycker om det och jag älskar känslan efter. Men om man går tillbaka ett år så tränade jag för raka motsatsen. Då var fokuset på att bli smalare så jag kunde älska mig själv, men jag hatade mig själv mer och mer. Det tog aldrig stopp. Jag tränade för att förbränna de kalorier som jag fick i mig, för att en kort stund bli av med ångesten. Men ångesten kom alltid tillbaka starkare än innan. Men när jag var klar med ett träningspass som jag egentligen inte orkade med så kände jag mig nöjd. Nöjd över att jag kunde prestera även fast kroppen sa nej. Jag slutade lyssna helt på min kropp och hade bara en sak i huvudet: kalorier. Det var det ända som jag brydde mig om. Jag låg där i sängen varje morgon och tänkte ut hur jag skulle göra för att få i mig så lite mat som möjligt och för att kunna förbränna så många kalorier jag kunde. Det var utmattande, men jag fortsatte. Jag var fast. Jag hatade allt hos mig och trodde att träning var ett botemedel. Men jag hade så fel.

Att träna ska inte innebära ångest och press. Du ska göra det för att du vill och känner att du orkar. Om du vill träna i huvudet men kroppen säger att du ska vila, så ska du vila. Att lyssna på kroppen är något av det viktigaste som man kan göra. Man är skyldig det till sig själv. Att träna är något som jag uppskattar väldigt mycket just nu och jag är så glad att jag får. Men om jag inte vill eller orkar, så gör jag inte det. Att kunna vara hemma och inte göra någonting istället för att träna känns så otroligt bra. Jag kan äntligen lyssna på min kropp igen och det är tack vare träningen som jag kan det. Det finns så många olika träningsformer men jag har alltid varit fast på gymnastik. Men nu har jag börjat tänka mig andra former. Jag promenerar, springer en gång i veckan och när jag får, då vill jag börja testa pass på gym. Jag vill känna att min kropp klarar det, det vet jag att den kan. Jag älskar mig själv och kommer aldrig skada mig själv så som jag har gjort igen. Ingen människa i världen förtjänar det. Träning är kul, det är värt att älska.

large (8)

 

Maja

Accepterar du dig själv?

När jag var ute på min promenad så började det plötsligt att regna och då kom jag att tänka på att jag är som regnet ibland. Jag finns där uppe bland molnen hela tiden och när jag tillslut inte orkar hålla kvar mer så kommer allting på en gång. Allting bara släpper och gråten kommer fram. Det är då det känns som skönast. När jag vågar släppa ut allt jag har inom mig och bara gråta. Jag behöver det ibland. Både på gott och ont, det påverkar också positivt och negativt. Men det är sådan jag är och jag kan inte ändra på det. Jag är som ett bombnedslag då allting kommer på en gång och när någonting väl har kommit så blir det bara större och det kommer massor med andra känslor. Att acceptera andra har jag inga som helst problem med, men när det kommer till att acceptera mig själv så finns det vissa utmaningar. För några månader sedan accepterade jag inte någonting med mig själv, ingenting var bra. Men nu, i denna stund så accepterar jag faktiskt mig själv. Jag känner det här och nu. Jag är jag, det är så det är och så det ska vara.

large (7)
Om inte du respekterar och accepterar dig själv först, då är det nästan omöjligt för andra att göra det.

Maja

Utan motgång får man igen framgång

20131026-192525.jpg
Finns bara en sak att säga om dessa gymnaster, så grymma! Båda lagen lyckades få medalj i fristående, brons och silver. Så otroligt stolt och även fast jag inte har tränat dem så länge så känner jag en stor kärlek till dessa människor. Imorgon är det äntligen min tur att stå där på tävlingsgolvet, men först bussresa hem och sen en natt med mycket sömn. Ha en fortsatt bra lördag och njut av att du är bäst.

Maja

Hitta det där lilla extra

Nu är det redan veckoslutet på vecka 43. På måndag är det vecka 44 och bara 8 veckor kvar av 2013. Jag hinner verkligen inte med, det var ju nyss som jag satt där i den nya skolan med nya människor runt omkring mig. Men nu har redan mer än hälften av temin 1 av gymnasiet gått. Jag förstår inte, jag hinner inte tänka. Jag bara följer med och har inte många lediga stunder. Med lite mindre än två månader kvar till julafton känner jag redan att julklappsförtvivlan börjar komma smygande. Har redan börjat tänka på olika julklappar till människorna runt omkring mig. Den stora frågan är om jag kommer ha några pengar kvar eftersom att det bara är 6 dagar kvar tills BARCELONA. Fast jag kan spara, jag kommer inte spendera 11 000 på fyra dagar.
När många berättar att de inte hinner med i vardagen och att tiden går alldeles för fort så låter det alltid så negativt. Jag tycker själv att det är skönt och kul att ha mycket att göra eftersom att jag presterar bättre under tid och press, och bäst prestering får man av mig om man ger mig en liten dos av press och ett tydligt mål. Jag tycker om när det går fort och när det händer saker tätt efter varandra. När det är många saker som ska göras och förberedas så betyder det att jag verkligen kan ta vara på de stunder som jag bara kan ta det lugnt och känna att jag är nöjd med det jag har gjort. De stunderna betyder mycket för mig men jag vill snabbt ha ett nytt projekt att sätta händerna på. Att starta dagen med en lugn morgon gör att jag kan jobba effektivt under dagen och att sedan spendera timmar i skolan (vilket jag också kan tröttna på ibland) och att slutligen antingen åka till hallen för gymnastik eller göra något annat på kvällen, det är då jag har en bra dag. Jag tycker inte om att bara ta det lugnt på kvällarna utan jag vill ha någonting att göra. Själv ser jag det är som positivt, det hjälper mig och jag utvecklas hela tiden. Men jag säger inte att alla människor ska ha saker att göra ungefär hela tiden. Alla passar inte med den livsstilen och det är helt okej. Vi är alla olika och har olika vanor. Vissa sätter sig med någonting några dagar innan det ska vara klart och andra börjar förberedda flera dagar eller veckor innan. Vi arbetar olika och presterar bäst på olika sätt. Så bara för att jag vill ha mycket på dagschemat betyder inte det att Du vill det. Ta den tid du behöver till allt, gör alltid ditt bästa. För vad är poängen om du gör någonting halvhjärtat? Du kan alltid hitta någonting intressant eller spännande i vad du än gör. Det gäller bara att orka leta.

large (6)

Maja

 

Torsdagsgrubbel

Ytterligare ett veckoslut närmar sig och utan att jag riktigt förstår det själv så intalar jag mig att vi snart inleder vecka fyrtiofyra, om en vecka kliver vi in i årets näst sista månad och det är redan dags för tjugohundratretton års sista gymnastiktävling. Detta skulle bli det första året på elva år där jag inte startat i en enda gren, i en enda tävling. Där jag vid varje tävling, varje start stått vid sidan av, suttit på läktaren eller vid domarpodiet. Det är inte på något sätt betydelselöst för mig, men någonting fattas. Sedan tio års ålder har jag varje år, varje termin, vid ett flertal gånger blivit bedömd, granskad, synad av nitiska domarögon, känt endorfinerna och adrenalinet rusa i kroppen och ibland inför applåderande publik, stolta tränare och föräldrar fått ta emot medaljer, pokaler och äran. Äran av att ställt upp, lyckats väl och kämpat på såväl träning som tävling och tagit hem ett pris.
Det är inte utan att just den här tävlingen känns lite speciell, lite extra smärtsam. För jag vet att ställer jag inte upp där, så kommer tjugohundratretton för alltid vara det år som jag aldrig deltog i en tävling. Hur mycket jag än intalar mig att livet är så mycket större än detta, kärleken finns i så mycket annat i livet och att gymnastiken inte kan vara det som livet hänger på, så kan jag bara inte undgå att känna det som att en bit, en väldigt stor bit tagits ifrån mig. Saknaden är enorm, och ett liv utan gymnastik är för mig som luft utan syre, en kaffekopp utan kaffe eller en cykel utan hjul. Ett liv utan gymnastik kan inte ta mig någonstans, på samma vis som en tom kaffekopp skulle dra i Petterssons nödbroms och aldrig starta förrän den fylls med min livsdrog.
Jag inser att jag måste, motvilligt måste på något sätt bearbeta att jag har en fantastisk period med ihärdigt tränande, tävlande i livet bakom mig, men att det vad det lider är dags att blicka framåt, släppa taget om det som varit och se möjligheterna i det som finns här. Nu. I framtiden.
Men ikväll, idag och i helgen, då kommer det kännas. Det gör ont, det smärtar, det svider att inse att sanningen och verkligheten är långtifrån den dröm en hoppats skulle infinna sig. Jag tänker låta det kännas, jag tänker låta tårarna rinna om de vill det. Jag tänker låta skrattet bubbla när jag vill det. Jag tänker känna, jag tänker leva, jag tänker finnas.

sdfghjklkjhgfdghjk
Kärlek,
Olivia

Jogging en oktoberonsdag

Så kom då den tjugotredje oktober. Den dagen då vi för första gången springer runt svarthäll tillsammans efter Olivias nyligen genomgångna fotoperation. Med adrenalinet susandes runt i kroppen, fjärilarna i magen, målet, att idag ta sig runt, i sikte knäppte vi våra jackor och tänkte naivt starta tidtagaruret, för inte är det väl en riktig löprunda om den inte mäts, klockas och analyseras. Säger tanken.
Tanken har fel. Tankarna kunde inte ha mer fel än så. Idag trotsade vi till och med tanken och lämnade allt vad mätverktyg och tidtagarur hemma och gav oss ut. Utan uppfattning om minuter, genomsnittlig puls eller tiotals meter. Med endast ett par joggingskor, löpartights och den obligatoriska vindjackan såhär års.
Genom att lyssna på kroppens signaler tog vi oss igenom rundan alldeles klanderfritt och hem kom vi, trötta var vi. Idag sprang vi utan press, utan att styras av apparater och maskiner. Vi hade makten över våra steg, över våra kroppar. Vi lyssnade på oss själva, på varandra, sprang. Höger fot framför vänster, armarna gungandes i takt med stegen längs med kroppen, blicken långt, långt fram. Andningen långt ner i magen, syre in, koldioxid ut. Starka ben, starka hjärtan. Starka kroppar.

Än i oktober månad kan de sura höstlöven med sin stuns längs stigen skjutsa oss, mig, och dig i den enda rätta riktningen, framåt, uppåt. Känn, upplev, njut. Det är du värd.

ah43

Olivia & Maja 

Saker som får mig att orka,

Motgång efter motgång kan trötta ut den allra mest envetna själ tillslut, så även mig. När jag skriver motgång menar jag främst de motgångar jag stöter på i form av fysiska hinder att leva ett ostört liv där krämpor från mina kroppsdelar inte får mig att ha värk, minskade möjligheter att göra det jag vill eller ha ständig kontakt med sjukvården.
Tjugotredje oktober tjugohundratretton kom då nästa, inte så oväntade, besked. En ny utredning kring min värkande, knakande och hoppande handled rullas nu igång och startar med röntgen och besök hos arbetsterapeut. Att något är trasigt har läkare nu konstaterat och nu återstår att se hur och var det är skadat.
I denna negativa skadebubbla som existerat i närmare sju år är det så, så lätt att fastna i ett negativt tankemönster där tankarna frenetiskt går likt ”det kommer aldrig sluta”, ”det är lika bra att sluta kämpa eftersom mitt idoga kämpande inte lönar sig” och så vidare. Jag kommer på mig själv med att tänka sådana tankar och dessa hjälper mig aldrig, aldrig framåt. Idag är inte en dålig dag bara för att jag fått besked om hur vi ska gå vidare med handleden, idag är en bra dag för att jag fått hjälp av kompetenta människor att reda ut ett problem som tar energi i mitt liv.
Jag vet idag inte hur jag kommer orka ta mig igenom en vända till med lång rehabilitering, långa väntetider, eventuella åtgärder och liknande, för jag är så oförklarligt trött på detta. Men jag vet att jag kommer ta mig igenom det, jag kommer en dag att kunna kliva ut på andra sidan, klappa mig själv på axeln och säga, ”Du klarade det!”.
För att konkret bevisa för mig själv att jag har saker, händelser, personer, strukturer i min omgivning som får mig att orka ta mig igenom detta tänker jag skriva en lista på tio av dessa, att kunna läsa. Att kunna återkomma till den dagen jag är beredd att lägga ner stridsyxan. Att läsa den dagen jag inte vill kämpa. Att läsa den dagen jag känner att jag inte orkar kämpa, att läsa tills den dagen striden är över och jag står med den onda, brokiga vägen bakom mig.
1. Att jag kommit in på min drömutbildning som tar mig mot min dröm, att en dag vara legitimerad sjuksköterska.
2. Att jag ska åka till Hong Kong i januari.
3. Att jag har vänner som smsar mig ”Godmorgon” och ”Godnatt” eller ringer varje dag. Ni vet vilka ni är.
4. Att jag har fyra underbara syskon som dagligen skänker glädje, kärlek, tröst.
5. Att jag som ledare får dela med mig av mitt kall, min stora passion, gymnastik, till tacksamma och glada barn.
6. Att jag kan känna hjärtat slå, benen värka, och mjölksyran öka på en joggingtur.
7. Att jag en dag kan se tillbaka på den här resan och känna att den lärt mig något, på något sätt fått mig starkare.
8. Att jag får lära mig mycket om kroppen, skador, behandlingar, vård. (Jag erkänner, jag besitter en uns av nördighet.)
9. Att jag får den hjälpen av svensk sjukvård som jag behöver, och för det skall jag vara oerhört tacksam.
10. Att jag har vänner som orkar lyssna på mitt ältande dag ut, dag in, vecka ut, vecka in. Det här är snart över, jag lovar er. Tack för att DU lyssnar, tack för att DU svarar på mina desperata sms, låter mig berätta samma sak gång efter gång, och trots ett ihärdigt ältande, tjatande, så står DU kvar. Och för det vet jag inte hur jag ska tacka DIG. Ingen nämnd, ingen glömd. DU vet vem DU är. <3

hgfdsa

Kärlek,
Olivia

 

Dagens mellanmål…

…Blev äntligen bananpannkakor. Jag har velat testa det så länge så nu när jag äntligen får bestämma själv så tog jag chansen och stekte mina egna pannkakor för första gången. Att de blev fina finns det ingen som kan säga men övning ger färdighet och vad spelar det för roll när det bara är jag som ska se dem? Men helt otroligt gott vart det, först var jag faktiskt ganska tveksam till smaken av varm banan blandat med ägg och kanel, men jag tyckte att dessa smaker blev gudomligt gott. Jag blev också överraskad av att det inte smakade varm banan, vilket enligt mig kan vara en av de vidrigare smakerna. Jag kan inte riktigt säga vad det smakade men jag kan säga att det blev gott iallafall. Detta är någonting jag kommer göra fler gånger eftersom att det både var gott och innehåller massor med bra grejer. Man kan toppa pannkakorna med många olika saker och just idag hade jag bananskivor och kanel på. Nästa gång tänkte jag testa blåbär och kanske lite keso också. Vi får se vad jag är sugen på just då. Men jag ska våga testa mer, jag har testat många nya smaker som till exempel avokado och keso. Vilket var någonting som jag aldrig trodde att jag skulle tycka om. Men när man har ätit samma saker varje dag sedan februari så tröttnar man ganska fort och då är det bara härligt att testa nya saker. Så våga testa nya smaker och kombinationer, du vet aldrig om det blir bra eller dåligt. Vem vet, det du testar kanske blir en favorit hos dig?

DSC_0156 bananpannkakor
Mosa en banan med en gaffel och blanda med ett ägg. Häll ner lite kanel och blanda noga så att det blir som en vanlig pannkakssmet. Stek plättar i en stekpanna på medelhög värme och stek några minuter på varje sida, du kan även vika upp och titta på undersidan så att det ser ut som du vill ha det, lite eller mycket bränt. När du har vänt pannkakan är den nästan klar och behöver ungefär en minut.
Toppa med det som du är sugen på. 

Maja