Tankens kraft.

Motstånd. Så måste jag få lov att beskriva känslan inombords när begrepp som ”Statistik 1-8″, ”seminarium kvantitativ metod” och ”examination statistik” tydligt urskiljer sig på schemat. Inombords känner jag en oerhörd omotivation gentemot detta ämne och förra veckans samt dagens föreläsningar i Norrköping förstärkte den här känslan något oerhört.
Turligt nog vet jag varför jag läser detta och kan placera in det i ett större perspektiv, jag behöver läsa detta här och nu och jag behöver klara de obligatoriska momenten för att en dag bli den sjuksköterska jag så länge drömt om att bli. Ett block med statistik i termin tre är då ett måste och något jag helt enkelt får se till att ta mig igenom, hur omotiverad jag än är.

Timslånga föreläsningar där jag är tappad någonstans under inledningsfrasen om där dagens innehåll presenteras. Sedan kommer jag knappt tillbaka. Jag svävar i tankarnas värld, målar upp drömbilder, föreställer mig drömlikt hur alla livspusselbitar successivt faller på plats och så plötsligt hör jag ordet ”examination” varpå allt som ens kan relateras till frihet, drömvärld och lugn elimineras innan jag ens hunnit ta in ordet som föreläsaren just uttryckte.
Nåväl, en students bekännelser; det är inte alltid roligt att studera ens drömutbildningen på universitetet, bara nästan.

Turligt nog infinner sig ändock en känsla av saklighet här, mitt i den stundande bitterheten.
Min inställning till det hela kommer påverka hur kommande två veckor kommer att bli för mig varför jag nu bestämt mig för att eftersom detta block är någonting jag måste genomgå, hur mycket eller lite jag än vill det, så ska jag se till att det blir två roliga, lärorika och givande veckor.
Jag har makten, jag är den som väljer. Jag väljer att göra det till något inspirerande, peppande och kul.

Min vän, vad väljer du?

kjoj

 

Olivia

 

Känsligt.

Såhär i tenta-p bara flyger dagarna iväg. Frukost intas, blicken ihärdigt fast i böckerna några timmar. En stark kopp kaffe inhandlas på sjukhuscaféet och jag tillåter mig en stunds njutning. En stund där jag låter tankarna vandra fritt, märkligt nog hamnar jag en dryg vecka framåt i tanken. När tentan är skriven, när jag kan börja räkna dagar till min flytt och när jag får ha praktik igen. Jag hamnar  Den här stunden är magisk, den är så oerhört viktig. För att tillåta mig själv att sväva iväg, att tänka, drömma i några minuter. Ja det gör att jag i nästa stund inser vad jag måste göra för att nå mitt mål. Jo, jag måste läsa. Läsa, läsa, och läsa lite till. Jag måste ge allt jag äger och har, här och nu, i denna stund för att en dag bli sjuksköterska. MEN, det jag inte heller får glömma bort, det är hur mycket jag faktiskt måste älska mig själv i det här. Jag måste berömma mig själv för att jag kämpar och sliter såhär hårt för att nå mitt mål, jag måste våga klappa mig själv på axeln när kvällen kommer och säga till mig själv; ”Fantastiskt Olivia, vilken otroligt stark människa du är! Vilken vilja! Vilken målmedvetenhet! Och kära du, nu räcker det för idag, du har gjort allt du har kunnat och lite till. Nu förtjänar du en stunds frihet från dina ihärdiga studier! Oavsett vad du väljer att göra, så DUGER DU FÖR DEN DU ÄR!!”
Jag har övat på detta ikväll. Tårarna bränner bakom ögonlocken medan jag tillreder en fin matlåda till mig själv imorgon, tårarna bränner ännu mer när jag kokar en kopp kvällste och bara sätter mig ner och dricker den. Utan att samtidigt svara på väntande mail, sms eller för all del fastnar med näsan i en kursbok. Tårarna rinner över av stress och nästan panik när jag lägger mig ner i sängen för att läsa en skönlitterär bok och bara tänkt göra det. ”Vad gör jag med mig själv? Med min tid? Tentan är om mindre än en vecka och Du vet knappt hur glomerulonefrit uttalas! Läs lite till, bara något stycke i alla fall, tillfredsställ mig, tillfredsställ mig! Jag är ditt tentaångestmonster i hjärnan och vill ha all din energi!”
Och ikväll säger jag tack, adjö och far åt skogen, till dig ditt monster.
Ikväll står me, myself and I på schemat och inget, inget kan komma i vägen för det. Allra minst du.

Ikväll min vän, snälla klappa dig på axeln och säg, högt eller lågt till dig själv att du är så fantastiskt bra, genom att bara vara Du. Tacka dina ben som bär dig framåt varje dag, tacka ditt hjärta som ihärdigt slår slag efter slag och håller dig vid liv, tacka Dig själv för allt fantastiskt Du är, idag, imorgon och varje dag. <3

image
En bild på en av veckans pluggdagar med tillhörande tilltugg.

En kram till Dig,
Olivia

Tenta-p

Jag är för tillfället mitt uppe i vad vi universitetsstudenter kallar för tenta-p, vilket då står för ”tentaperiod” eller enligt vissa då ”tentaplugg”.
Imorgon drar det igång på riktigt då det är elva dagar kvar och jag har framför mig sett hur jag ska göra upp någon slags plan inför dessa dagar. En plan för när jag skall läsa vad samt hur  jag skall läsa det. Någon plan har jag inte sett röken av och i dagsläget anar jag en större ångest av att ägna tid åt att strukturera upp än plan än åt att bara plugga på som jag brukar. Problemen, frågorna och oklarheterna tar jag längs vägen, en plan lyckas jag sällan hålla oavsett. Min strategi har funkat väl hittills, och varför då ändra på ett vinnande koncept?
Terminstenta termin tre, let’s rooooooock.

iko

 Peppkram,
Olivia

Hopp

På dagens schema stod ensam en två timmar lång föreläsning. Många gånger ger jag dem inte ens chansen, det faktum att resan tar lika lång tid som själva föreläsningen tar gör att jag många gånger väljer att stanna hemma och läsa om ämnet på egen hand. Idag vaknade jag på rätt sida och tog mig iväg till skolan där föreläsningen skulle handla om ”hopp och transition”. Ett oerhört viktigt område att beröra för oss blivande sjuksköterskor, och för de som redan är det också, förstås.
Föreläsningen i sig var en rejäl besvikelse, skuldkänslor överöste mig efteråt och jag såg fyra värdefulla timmar försvinna bort från mig. Fyra timmar som jag kunde spendera betydligt bättre genom att till exempel börja strukturera upp mitt tentapluggande som för all del redan borde ha börjat.
MEN, jag tvingade mig själv att rannsaka dagens föreläsning och även om inte själva föreläsningen var givande så väcktes tankar. Mina tankar. Tankar kring just ämnet hopp. Vad är hopp för mig? Hopp för mig, behöver inte vara samma sak för dig. Jag blir nyfiken. Letar fram en artikel, söker fram en bok som handlar om sjuksköterskans kommunikation med patienter kring hopp. Den finns inte inne på HUB, hälsouniversitetets bibliotek, men jag är nummer två i kö. Spänning. Längtan.

Det är ännu ganska långt kvar men, någonstans där framme skymtar jag målet. Jag skymtar, bortom kurvor, berg och dalar, min examen. Och idag, imorgon och alla andra dagar kan jag påverka vem jag är och vad jag kan när jag väl står där.
Den här utbildningen är min hittills största gåva. Och jag vill förvalta den så väl jag bara kan.
Ikväll tackar jag mig själv för att jag åkte till skolan och föreläsningen. För att tankar väckts, för att funderingar susat genom huvudet och för att min inställning och mina tankar är påverkbara. För att jag fått inse saker jag egentligen vet men inte alltid tänker på, att det är idag jag bygger min framtid.

Vad var bra med det som var mindre bra för Dig, idag?
Lek med dina tankar, våga tro, och våga hoppas.

jkljkl

Olivia

Fredagsmässa

Årets, vad jag trodde i alla fall, sista ambassadörsuppdrag ägde rum i Eslöv i fredags. Det var en framtidsmässa där såväl högstadie- och gymnasieelever som arbetssökande gick runt bland montrarna. Sveriges universitet trängdes med stora offentliga arbetsgivare såsom landstinget, försvarsmakten och polisen.
En mässa där vi från Linköpings universitet tyvärr inte kände att det var vår målgrupp vi fick möta men de få som faktiskt var genuint intresserade som vi pratade med gjorde hela resan värd.
Bland det bästa med att åka på dessa resor är varje gång få träffa studenter på mitt eget och många andra universitet. Utbyta erfarenheter, prata om studentlivet, ge och ta av varandras kunskap och ha roliga, givande och intensiva timmar tillsammans. Och ännu bättre, finnas till för de som ännu är osäkra på din framtid, kunna stötta dem, informera dem och vägleda dem i sina val.
I veckan fick jag ett mail från min ambassadörschef och de behövde en sjuksköterskestudent till ytterligare en mässa som äger rum i Linköping en dag i april. Så vad jag trodde blev årets sista uppdrag blev istället årets näst sista och jag längtar.

image 3image 2

  Några bilder från vår dag i Eslöv. Fyra glada tjejer i en stylad monter.

Olivia

Torsdag den trettonde

Min andra VFU-period i livet tog sin början igår så smått. En dag då jag mest fick svansa efter min fantastiska handledare och allt eftersom utföra momenten mer självständigt.
Jag har blivit placerad på öronklinikens avdelning 27 på US och det känns som att jag kommer få en fantastisk praktik denna termin! Stämningen på avdelningen är god, patienterna har intressanta sjukdomar/skador och jag har fått en underbar handledare!
Idag kan vi väl säga att praktiken tar fart på riktigt då jag går mitt första hela dagpass med min handledare, 6.45 – 15.00.
Kraven på mig som student ökar rejält till den här terminen när det gäller min prestation på avdelningen så nu gäller det att leverera, praktiken i termin två handlade mer om att känna på yrket och yrkesrollen men nu, nu är det allvar och jag älskar det.
Nu går snart bussen, nu vänner, gör vi oss en bra dag!

NURSE

Olivia

Fredagskänslor

I april 2013 satt jag bredvid min svårt sjuke släkting som låg på intensivvårdskliniken på US Linköping. Mitt i den värsta sorgen, paniken och ovissheten mötte jag fantastisk personal och jag minns hur jag för mig själv tänkte: ”En dag, en dag vill jag vara som dem, änglar som dagligen räddar liv, ser de anhöriga och med sin närvaro lugnar”. (Och mycket, mycket mer.)
Med den målbilden formulerade jag ett personligt brev som jag till sist tog mod till mig att skicka till intensivvårdsavdelningen, jag tänkte att det värsta som kan hända är att jag får ett nej. Jag ville så innerligt mycket men trodde faktiskt aldrig att jag ens skulle få komma på en intervju.
Och så kom mailet, trots att jag tagit bort min ansökan då jag närapå skämdes för att jag, med knapp erfarenhet ändå gett mig in på att söka tjänsten som undersköterska på intensiven. Mailet som bad mig infinna mig på kliniken den femte februari för ett möte. Hoppet väcktes och jag tackade ja, för varje dag steg min oro och nervositet för nu, nu stod oerhört mycket på spel. Mitt drömjobb som jag ville få men rimligtvis inte kunde få.
Efter en stunds samtalande fick jag en guidad rundvandring på avdelningen och gick in i det syrefattiga konferensrummet med beskedet att de skulle höra av sig i slutet av veckan. När chefen plötsligt utbrister att jag är välkommen som undersköterska till sommaren och hoppas det känns lika bra för mig som det gör för dem.
Chocken, de kan inte mena allvar. Tårar av glädje, stolthet som stiger, det spontana leendet som inte går att hejda. Benen vill hoppa och mitt inre skrika ut all lycka men jag lyckas hejda mig. Darrigt, taffligt tackar ja till tjänsten, avslutar trevligt med tillhörande fraser och går sedan ut. Ut mot framtiden med vetskapen om att jobbet är mitt. Det löjliga leendet när jag i min ensamhet gick med rak rygg och stoltheten sprudlande. Min sommar kommer bli fantastisk, tack Olivia. Tack för att du inte gav upp på din dröm, för att du aldrig slutade tro. Allt vi vill, kan vi ju göra.
Jag gjorde det, min dröm gick i uppfyllelse. Min vän, sluta aldrig hoppas. <3

fredaffss

 

Fredagskram,
Olivia

Termin tre – nu är det vi

Ett av mina högt uppsatta mål för det här året är att klara alla mina tentor som jag skriver. Den fjortonde kom beskedet om att mina åtta högskolepoäng faktiskt trillat in i studentportalen och den stora terminstentan jag skrev den tionde blev mycket riktigt godkänd! Jag är noga med att hela tiden försöka påminna mig själv att jag faktiskt inte är mina prestationer då jag är väldigt duktig på att lägga mer eller mindre hela min värdighet i resultatet på en tenta. Samtidigt är jag medveten om att jag presterar som allra bäst när jag har lagom med press på mig och ett sådant här mål är precis en sådan sak, något som pressar mig att vilja kämpa så mycket jag bara kan men som för den skull inte får mig att må dåligt.
Att jag nu är godkänd på hela mitt första år på sjuksköterskeprogrammet, att en tredjedel av min utbildning nu är passé och godkänd är för stort för mig för att kunna förstå men viktigaste av allt, det är något av det jag är allra mest stolt över i mitt liv. Det är jag själv, mitt jobb och mitt kämpande som tagit mig hit, där jag står idag redo att börja min tredje termin så motiverad som man bara kan vara. Jag är också så vansinnigt tacksam gentemot de människor som funnits och finns omkring mig för även om det är jag som skrivit tentorna och klarat dem så är det tack vare dem som jag faktiskt lyckats med det. Det är de som fångat mig och fångar mig när jag är på väg falla, det är de som ibland motiverar mig att fortsätta när motivationen tryter.
Tillsammans, i en helande syntes mina vänner, skapar vi dagens nu, morgondagens historia och gårdagens framtid. Du vet vem du är.

söndag

 Imorgon går jag min första dag på den redan startade termin tre. Två veckor kommer spenderas i skolan med föreläsningar, basgrupper och färdighetsträningar på clinicum innan jag återigen går ut på min andra praktik, denna gång någonstans inom slutenvården på sjukhuset.
Nytt anteckningsblock är införskaffat, pennorna är påfyllda med nya stift och kalendern är rensad från gammalt skrot.
Termin tre, det ska bli ett sant nöje att möta dig!

Peppkram,
Olivia

Upp och hoppa

Hej på er! Idag är det en halv lång dag i skolan. Ska stanna kvar efteråt och vara aspirant på öppet hus mellan 18-20, så om ni är intresserade av att gå på Jensen så är det bara att komma, ligger vid Corren huset ungefär. Tror det kommer bli en bra dag, vaknade upp med en bra känsla. Dock lockar sängen också just nu, men inte lika mycket som skolan.
Hoppas ni också får en bra dag, skriver mera senare. Får se om jag åker till gymmet innan skolan och kör ett axelpass, tror jag hinner det!

20140122-073912.jpg
Maja

En lyckans, förvirringens och nervositetens dag.

Ett av mina mål för året tjugohundrafjorton är infriat och idag är en lyckans dag. Jag är så vansinnigt glad och stolt över detta och jag njuter ett litet uns av att det är jag själv och min vilja som tagit mig hit, det är jag som sett till att detta mål gått i uppfyllelse. Ingen annan kan någonsin uppfylla mina mål eller leva mitt liv och det har fått mig att inse att jag måste kämpa för det jag vill ha, ingen annan kan eller kommer göra det åt mig. Ta vara på att Du har kontrollen över ditt liv och vad som ska stå i boken om 2014, det är i mångt och mycket Du som väljer vad kapitlens innehåll blir och det är definitivt Du som är författaren, bokens författare som väljer hur det som händer formuleras, hur det påverkar, hur det berör. Det är kanske inte alltid Du som väljer allt innehåll (även om det mesta faktiskt är självförvållat och självvalt) men tänk efter på hur du väljer att formulera det och hur du låter det påverka dig. Det är du som har pennan i din hand.

I sommar finner ni mig som undersköterska på avdelning 55 på Linköpings universitetssjukhus och jag ser med spänning fram emot denna fantastiska utmaning!

Klockan är nu nio och det är dags för min skönhetssömn som i natt snarare kommer bestå av teorirabblande, mardrömmar om utebliven väckarklockssignal, paniska tankar om total blackout på T2-tentan samt fullständig förvirring kring de olika cellerna i kroppen.
Note to self: om 15 timmar är det över. Då kommer jag ha gjort mitt allra allra bästa och då finns det inget mer att göra åt saken. Lita på din egen kunskap, förmåga och envishet och tentan kommer gå så bra den bara kan gå!!!!!!!!!

Budskap nedan giv mig tro och hopp. Jag kommer att klara detta. 
UHDWINJKND

Powerkram,
Olivia