Fredagskänslor

I april 2013 satt jag bredvid min svårt sjuke släkting som låg på intensivvårdskliniken på US Linköping. Mitt i den värsta sorgen, paniken och ovissheten mötte jag fantastisk personal och jag minns hur jag för mig själv tänkte: ”En dag, en dag vill jag vara som dem, änglar som dagligen räddar liv, ser de anhöriga och med sin närvaro lugnar”. (Och mycket, mycket mer.)
Med den målbilden formulerade jag ett personligt brev som jag till sist tog mod till mig att skicka till intensivvårdsavdelningen, jag tänkte att det värsta som kan hända är att jag får ett nej. Jag ville så innerligt mycket men trodde faktiskt aldrig att jag ens skulle få komma på en intervju.
Och så kom mailet, trots att jag tagit bort min ansökan då jag närapå skämdes för att jag, med knapp erfarenhet ändå gett mig in på att söka tjänsten som undersköterska på intensiven. Mailet som bad mig infinna mig på kliniken den femte februari för ett möte. Hoppet väcktes och jag tackade ja, för varje dag steg min oro och nervositet för nu, nu stod oerhört mycket på spel. Mitt drömjobb som jag ville få men rimligtvis inte kunde få.
Efter en stunds samtalande fick jag en guidad rundvandring på avdelningen och gick in i det syrefattiga konferensrummet med beskedet att de skulle höra av sig i slutet av veckan. När chefen plötsligt utbrister att jag är välkommen som undersköterska till sommaren och hoppas det känns lika bra för mig som det gör för dem.
Chocken, de kan inte mena allvar. Tårar av glädje, stolthet som stiger, det spontana leendet som inte går att hejda. Benen vill hoppa och mitt inre skrika ut all lycka men jag lyckas hejda mig. Darrigt, taffligt tackar ja till tjänsten, avslutar trevligt med tillhörande fraser och går sedan ut. Ut mot framtiden med vetskapen om att jobbet är mitt. Det löjliga leendet när jag i min ensamhet gick med rak rygg och stoltheten sprudlande. Min sommar kommer bli fantastisk, tack Olivia. Tack för att du inte gav upp på din dröm, för att du aldrig slutade tro. Allt vi vill, kan vi ju göra.
Jag gjorde det, min dröm gick i uppfyllelse. Min vän, sluta aldrig hoppas. <3

fredaffss

 

Fredagskram,
Olivia

Vardagseffektivitet.

Jag vill inte titulera mig som någon expert inom området men jag vet vad som funkar för mig. Vad vardagseffektivitet innebär för mig. Vad jag kan göra för att göra min vardag lite smidigare, enklare och kanske det allra viktigaste, för att få så mycket som möjligt gjort.
För mig innebär det, bland annat, att alltid ladda kaffepannan till morgonen kvällen innan, att lägga fram kläder till dagen efter kvällen innan, att alltid ha några mellanmål redo i väskan för stunder då kroppen behöver, att alltid packa väskan med skol- och träningssaker, att aktivt skriva saker i min kalender, att skriva listor när jag har mycket att göra och kanske den viktigaste faktorn för en effektiv vardag, planering och prioritering. Att prioritera, att ställa sig frågorna ”vad måste göras idag?”, ”vad kan vänta till en annan dag?”. Och att utefter det planera. Ingen enkel match, men ack så värt det.
Vad är vardagseffektivitet för dig? Vad kan du göra för att spara fem minuter på morgonen? Vad kan du göra för att bli mer effektiv?
Skapa dig den vardagen Du vill ha, den Du mår bra av. Du har den i dina händer, och den är alldeles, alldeles underbar.

iowejhf

Olivia

Termin tre – nu är det vi

Ett av mina högt uppsatta mål för det här året är att klara alla mina tentor som jag skriver. Den fjortonde kom beskedet om att mina åtta högskolepoäng faktiskt trillat in i studentportalen och den stora terminstentan jag skrev den tionde blev mycket riktigt godkänd! Jag är noga med att hela tiden försöka påminna mig själv att jag faktiskt inte är mina prestationer då jag är väldigt duktig på att lägga mer eller mindre hela min värdighet i resultatet på en tenta. Samtidigt är jag medveten om att jag presterar som allra bäst när jag har lagom med press på mig och ett sådant här mål är precis en sådan sak, något som pressar mig att vilja kämpa så mycket jag bara kan men som för den skull inte får mig att må dåligt.
Att jag nu är godkänd på hela mitt första år på sjuksköterskeprogrammet, att en tredjedel av min utbildning nu är passé och godkänd är för stort för mig för att kunna förstå men viktigaste av allt, det är något av det jag är allra mest stolt över i mitt liv. Det är jag själv, mitt jobb och mitt kämpande som tagit mig hit, där jag står idag redo att börja min tredje termin så motiverad som man bara kan vara. Jag är också så vansinnigt tacksam gentemot de människor som funnits och finns omkring mig för även om det är jag som skrivit tentorna och klarat dem så är det tack vare dem som jag faktiskt lyckats med det. Det är de som fångat mig och fångar mig när jag är på väg falla, det är de som ibland motiverar mig att fortsätta när motivationen tryter.
Tillsammans, i en helande syntes mina vänner, skapar vi dagens nu, morgondagens historia och gårdagens framtid. Du vet vem du är.

söndag

 Imorgon går jag min första dag på den redan startade termin tre. Två veckor kommer spenderas i skolan med föreläsningar, basgrupper och färdighetsträningar på clinicum innan jag återigen går ut på min andra praktik, denna gång någonstans inom slutenvården på sjukhuset.
Nytt anteckningsblock är införskaffat, pennorna är påfyllda med nya stift och kalendern är rensad från gammalt skrot.
Termin tre, det ska bli ett sant nöje att möta dig!

Peppkram,
Olivia

Hongkong – berättelsen

Och så nästan två veckor senare sitter jag, vid mitt vita bekanta matbord igen. Jag tänker att jag ska försöka berätta vad jag gjort under mina två veckor på resande fot, men orden liksom stakar sig någonstans i kroppen på väg ut genom fingrarna. Jag vill berätta om alla härliga promenader på gatorna i Hongkong, jag vill berätta om de genuint äkta människor vi mött, jag vill berätta om de fantastiska skratt jag fått dela med mina vänner. Att försöka beskriva detta i ord känns så svårt för mina ord räcker liksom inte till. Inga ord, inga meningar, inga bilder kan rättvist förmedla vad jag varit med om under dessa dagar jag spenderat på andra sidan jorden.
Det bästa med dessa dagar, dagarna i Hongkong är att jag fått vara tillsammans med mina vänner Hanna och Olivia. Det var en Hanna jag sa hejdå till i september när hon reste till Kambodja, det var en Olivia som jag kramade hejdå i mitten av november. Det var förvisso också samma personer jag mötte på flygplatsen i Hongkong den trettonde januari, men oj, oj vad de vuxit i sig själva, i sina egna personer. Jag har fått lyssna till fantastiska reseberättelser, berättelser om människor de mött på sin resa, de har berättat om smärtande avsked, de har berättat om magiska stunder, de har berättat om trasiga avlopp, god mat,makalös natur och mycket, mycket mer därtill som de fått erfara under sina dryga två månader på resande fot.
I Hongkong har vi mestadels spenderat tiden med att prata ifatt förlorade timmar och upplevelser under dessa månader ifrån varandra, stirrat oss blinda på höga skyskrapor, låtit oss häpnas över makalös natur, ätit obeskrivligt god sushi och sena kvällar sett en och annan svensk kriminalare på svajigt wifi.
Jag har haft fantastiska dagar och som alltid är det också vansinnigt skönt att komma hem till vardagen. Parallellt med njutningen i nuet i Hongkong har saknaden efter det här hemma kommit över mig varje dag. Jag trivs med, rentav älskar, min vardag och jag antar att det är därför jag faktiskt saknar den när jag kommer bort. Dessa veckor har varit fantastiskt bra för mig inte minst genom att de bevisat ytterligare för mig att jag har så otroligt mycket här hemma som jag uppskattar. Min säng, min mat, min skola, min vardag.
Jag har skapat mig nya fantastiska minnen som kommer följa mig och förgylla mina gråa dagar i resten av mitt liv. Hongkong är en stad som aldrig kommer kunna beskrivas med ord, Hongkong måste upplevas.
IMG_2213IMG_2227
IMG_2264IMG_2280IMG_2289IMG_2307IMG_2403IMG_2494IMG_2533IMG_2550IMG_2606IMG_2665IMG_2636IMG_2671

 Ett axplock av bilder från resan. Tack Olivia, tack Hanna för två fantastiska veckor i Hongkong. Min livs hittills största och längsta resa och den blev helt förtrollande lyckad.

Olivia

Expo-mässa

Vilken dag. Vaknade upp två gånger inatt och var akut kissnödig, haha effekt av att dricka mycket vatten. Men vaknade ändå imorse pigg och peppar inför dagen som skulle komma. Dagen har hittills bjudit på en mässa i Linköping som handlade om hälsa och träning! Jag tyckte det var sjukt inspirerande och det fanns så många produkter som jag ville köpa, men min kort fungerade inte så kunde bara köpa kontant (hade inte mycket kontanter tyvärr) och jag skulle ändå inte kunna använda produkterna nu eftersom att det mesta var saker som hade med mat att göra och då skulle jag inte kunna använda dom och det skulle bli gammalt.. Men jag fick ändå med mig en sak ifrån mässan som jag tror kommer göra gott för mig.
Mässan hade så mycket att erbjuda. Föreläsningar, erbjudanden, olika företag som visade upp sig och sålde olika varor, inspiration och mycket mer! Har verkligen hittat något som passar mig. Om ni inte var på mässan idag men har möjlighet att åka imorgon så tycker jag att ni ska ta er dit! Kostar 80 :- (60 :- för studenter), börjar klockan 10 och slutar 16, håller hus bakom Cloetta Center. Åk dit om ni har möjlighet, ni kommer inte att ångra er.
Skärmavbild 2014-01-25 kl
Här är schemat för mässan, ser det inte bra ut?

Den största anledningen till att jag åkte dit var för att lyssna på Antonia Erikssons föreläsning om hennes resa genom anorexin. Kände igen mig så väl och fick ännu mera vilja att bli 100 % frisk ifrån denna sjukdom. Hon var så duktig, märktes inte ett dugg att det var hennes första gång att föreläsa. Blev så inspirerad av henne, hon är så sjukt cool. Jag rekommenderar verkligen att åka in och lyssna på henne, det var så värt det.
IMG_5394
En så fantastisk tjej, du inspirerar mig.
Hoppas ni har haft en bra lördag och fortsätter ha det. Jag ska bara ta det lugnt, äta god middag, duscha och se på serier. Haha, jag älskar det.

Maja

Till Dig.

Till Dig som som vill ta dig framåt, uppåt, men kanske inte vet exakt hur. Min tränare Tony har alltid sagt till mig, och säger fortfarande till mig, ”Olivia, det finns inga genvägar”. Jag är beredd att hålla med, det finns verkligen inga genvägar. Att ta dig dit du vill kommer kräva ordentliga insatser från Dig, det kommer krävas att Du går in för det till hundra procent och det kommer krävas av dig att Du ser till att du har de förutsättningar som krävs, såväl psykiska som fysiska. Och om Du inte har dem, se till att skaffa dem. Är det något Du verkligen vill, så lovar jag dig att ingenting är omöjligt. Våga lita på att din vilja att åstadkomma något är skäl nog att kämpa, kämpa lite till och aldrig sluta kämpa tills Du har det Du vill ha och tills Du är där Du vill vara. Du kan ta dig hur långt du vill, om Du vill tillräckligt mycket och är beredd att kämpa för det. Du klarar det.

bbhb

 

Kramar med mängder av styrka, till Dig,
Olivia & Maja

En lyckans, förvirringens och nervositetens dag.

Ett av mina mål för året tjugohundrafjorton är infriat och idag är en lyckans dag. Jag är så vansinnigt glad och stolt över detta och jag njuter ett litet uns av att det är jag själv och min vilja som tagit mig hit, det är jag som sett till att detta mål gått i uppfyllelse. Ingen annan kan någonsin uppfylla mina mål eller leva mitt liv och det har fått mig att inse att jag måste kämpa för det jag vill ha, ingen annan kan eller kommer göra det åt mig. Ta vara på att Du har kontrollen över ditt liv och vad som ska stå i boken om 2014, det är i mångt och mycket Du som väljer vad kapitlens innehåll blir och det är definitivt Du som är författaren, bokens författare som väljer hur det som händer formuleras, hur det påverkar, hur det berör. Det är kanske inte alltid Du som väljer allt innehåll (även om det mesta faktiskt är självförvållat och självvalt) men tänk efter på hur du väljer att formulera det och hur du låter det påverka dig. Det är du som har pennan i din hand.

I sommar finner ni mig som undersköterska på avdelning 55 på Linköpings universitetssjukhus och jag ser med spänning fram emot denna fantastiska utmaning!

Klockan är nu nio och det är dags för min skönhetssömn som i natt snarare kommer bestå av teorirabblande, mardrömmar om utebliven väckarklockssignal, paniska tankar om total blackout på T2-tentan samt fullständig förvirring kring de olika cellerna i kroppen.
Note to self: om 15 timmar är det över. Då kommer jag ha gjort mitt allra allra bästa och då finns det inget mer att göra åt saken. Lita på din egen kunskap, förmåga och envishet och tentan kommer gå så bra den bara kan gå!!!!!!!!!

Budskap nedan giv mig tro och hopp. Jag kommer att klara detta. 
UHDWINJKND

Powerkram,
Olivia

Jag, utbytesstudent?

Ett utbytesår i USA, eller London. Idag har jag skickat en intresseanmälan till explorius.se och väntar på en tid till en intervju där jag får reda på om jag är ”antagen” eller inte till att ha möjlighet att åka till USA som utbytesstudent. Det här är verkligen någonting som jag vill, jag har läst och kollat runt och det låter helt magiskt. Jag har varit i USA två gånger och jag älskade båda gångerna, så att få åka dit igen i ett helt år och bo i värdfamilj skulle vara världens roligaste erfarenhet. Nu har jag också fått ett mål till, en dröm som kan hjälpa mig ännu mer till att bli 100 % frisk.
Det ända som får mig att tveka är att jag missar ett år på gymnasiet, jag tycker om min klass så mycket. Det betyder ju inte att vi inte kommer att kunna umgås ändå, men jag är inte så säker på om det kommer bli samma kontakt mellan oss om jag går en klass under. Åh, jag vet inte. Om jag åker till London så kan jag gå på en svensk skola och då tror jag inte att jag missar ett år, men jag vill så gärna åka till USA. Jag är så kluven, vet inte hur jag ska tänka. Ska prata med min syv på skolan och höra vad hon har och säga också. Men tänk er, ett helt skolår i USA. Nya människor, ny kultur, ny stad, ny skola, ja allt är nytt! Jag vill verkligen detta, men ändå känns det inte riktigt så eftersom att jag tvekar ändå. Vi får se hur jag gör, inget är ju bestämt ännu.
usa
Har också funderingar på Australien och Nya Zeeland. Haha åh, hjälp.

Maja

De e dark nu

Bara jag som är så otroligt trött på dessa vinter månader? Det har ju inte ens varit en riktig vinter 2013, bara kallt och halt. Jag längtar verkligen till sommaren då ljusets strålar kan värma mitt ansikte igen och man kan gå ut utan att frysa ihjäl i shorts och linne. Håller med om att det är mycket tjat om dessa månader men jag är en människa som verkligen behöver sol och värme för att få motivation. Just blir det mörkt så fort så att det känns som att dagen redan är förbi och det snart är dags att gå och sova. Blir så nere, men tack vare att jag vet att ljusare tider snart är här så lyckas jag hålla mig på fötter iallafall. Och med hjälp av bloggen och andra människor kan jag hitta inspiration till att hålla igång även när det är mörkt redan vid klockan 15.
Nu ska jag ta mitt gnäll och äta en apelsin med mycket D-vitamin. Hoppas våren och sommaren kommer snabbare än blixten och värmer upp oss alla och färgar vår hy. Ha en fortsatt fin dag!
collage2
Really need to be here now!

Maja

Så kallade nyårslöften

Jag är inget fan av att lova en herrans massa saker just på nyårsnatten som är hastigt påkommet och som med största sannolikhet kommer brytas så snart vardagen kommer i fatt.
Jag tycker däremot att det är bra att ha mål, att skriva upp dem, att gå tillbaka till dem med jämna mellanrum för att faktiskt minnas vad det är vi kämpar för. Så istället för att ha nyårslöften så har jag, som jag gör hela tiden egentligen, satt upp mål för mig själv för att hela tiden gå i rätt riktning under 2014. Mål är inte alltid sådant som infrias trots att Du kanske gjort allt vad du kunnat för att det skulle uppnås, det behöver ju inte betyda att Du gjort något fel. Du kan ha gjort precis allting rätt, satt upp ett rimligt mål med en rimlig tidsplan och allt har varit bra. Men, under vägens gång har förutsättningarna på något sätt ändrats, antingen de mentala eller de fysiska förutsättningarna som du kanske först hade men som förändrades med tiden. Misströsta inte, släng inte målet åt sidan och försök lägga det bakom dig. Målet är viktigt för dig att uppnå eftersom du en gång satt upp det, men reglera det. Kanske behöver Du lite längre tid på dig att nå ända fram, kanske behöver du sätta upp några små delmål innan du kan ta dig fram till huvudmålets avslut? För säg, vad spelar det egentligen för roll, när målet väl är uppnått om det tagit tre veckor eller tre månader, om du haft sju delmål eller om du inte haft ett enda? Dagen du står där med ett uppnått mål för att Du tagit dig ända dig på egen hand kommer du vara så lycklig att vägen dit inte har någon betydelse alls. Det viktiga är att Du står där, Du har tagit dig förbi målsnöret och kan sola dig i glansen från det. Och, hur roligt är det egentligen att köra E4 jämfört med en krokig liten landsväg med massor av sevärdheter att njuta av på vägen. När du tagit dig fram på en krokiga landsvägen lovar jag att du sett mer och har lärt dig mer än vad du gjort på samma sträcka på motorvägen.

Mitt, faktiskt enda, mål som jag satte upp för året 2013 (har förstås haft fler på vägen, men satte upp ett vid förra nyåret) var att göra mitt allra allra bästa mitt första år på sjuksköterskeprogrammet. Det känns så otroligt skönt att stå här, ett år senare och faktiskt känna att oavsett situation så har jag alltid alltid gjort mitt bästa efter de förutsättningar jag haft genom året.
För året 2014 har jag satt upp några fler mål att kämpa för att uppnå under hela året, mål som jag ska låta stå under hela 2014. Mål som jag ska gå tillbaka till för att minnas och aldrig glömma bort att kämpa för. Här kommer de.

-Att skaffa en lägenhet i Linköping
-Att få ett sommarjobb på US Linköping
-Att inte kugga någon tenta under mitt andra år på utbildningen
-Att ge hundra procent i min rehabilitering mot en stark och hel kropp efter operationer och skador
-Att vara mycket med mina kära vänner
-Att njuta och ta vara på varje dag av mitt näst sista år på min drömutbildning. Den kommer aldrig åter. 

iuh2

 

Var snäll mot dig själv. Ställ upp rimliga mål, ställ upp mål för Din skull som Du mår bra av. Och kom ihåg, det är inte hur vägen fram ser ut som spelar roll, det är Din styrka och förmåga att kämpa, le Dig igenom resan och aldrig ge upp som räknas.

Nyårskram med pepp och styrka till er alla,
Olivia